Fantastiskt, cirka en och en halv miljard människor runt om i världen talar engelska. Det är cirka 20 % av världens befolkning! Runt 370 miljoner människor har engelska som sitt första språk, men den typ av engelska de talar beror på varifrån de är. Så, den engelska som talas i Australien, Sydafrika, Storbritannien, Kanada eller USA – för att bara nämna några av de länder som har engelska som sitt officiella språk – är var och en litet annorlunda men ömsesidigt förståelig. De två mera välkända versionerna är brittisk engelska och amerikansk engelska – och, om du är en av de en miljard människor som för närvarande studerar engelska, eller som tänker studera världens mest talade språk, kanske du undrar vad skillnaden är. I ett nötskal: inte mycket! Britter och amerikaner förstår varandra perfekt! Men för att underlätta för dig har vi samlat de huvudsakliga skillnaderna här under i vår praktiska guide Brittisk engelska vs amerikansk engelska.
Varför är brittisk och amerikansk engelska olika?
Bosättare tog engelskan till vad som skulle komma att bli USA på 1500- och 1600-talen och engelskan utvecklades olika i de två länderna. De två språken förblir väldigt lika, men det finns några små skillnader. Vissa stavningar förenklades i USA och olika vokabulär skapades, speciellt för saker som hände efter det att de tidiga bosättarna hade anlänt. Så, exempelvis, finns det många skillnader i bilrelaterade termer, som boot (brittisk engelska) och trunk (amerikansk engelska), eller gas (amerikansk engelska) och petrol (brittisk engelska).
Vokabulär
Idag, medan de flesta orden är exakt samma, finns det några vanliga ord som är olika. Du kan säga trainers om sportskorna du använder, men i USA säger de sneakers. Amerikaner har vacation, medan britterna har holiday. Britterna äter en biscuit till sin kopp te, men amerikanerna äter en cookie. Be om chips i Storbritannien och du får en hög med het, friterad potatis, medan du i USA får en påse med det som britterna kallar crisps. Om det blir litet kallt tar amerikanerna på sig en sweater och britterna en jumper. Numera, till följd av de amerikanska TV-showernas och musikens popularitet, samt den amerikanska kulturens globalisering, använder britterna mer och mer dessa termer parallellt: exempelvis är det lika vanligt att säga ”want to catch a movie?” i Storbritannien som att säga ”want to see a film?”. Och detsamma gäller åt motsatta hållet: läs denna fascinerande blogg av Ben Yagoda, en professor i engelska, som listar några av sina brittiska favoritord, vilka populariserats i USA.
Stavning
Vissa ord stavas olika i brittisk och i amerikansk engelska. Detta skedde då stavningen blev mer och mer standardiserad under 1600- och 1700-talen, speciellt efter publiceringen av Samuel Johnsons A Dictionary of the English Language, 1755. Stavningen i USA förenklades gradvis och denna förenklade stavning standardiserades i A Compendious Dictionary of the English Language av Noah Webster, som kom ut 1806. Ord, till exempel, som slutar på -our i brittisk engelska ändrades till -or i amerikansk engelska. Numera skrivs alltså colour i USA color, neighbour, neighbor, etc. Andra vanliga skillnader omfattar ord som slutar på -ise I brittisk stavning och som ändras till -ize i USA som realise/realize, recognise/recognize, etcetera.
Uttal
Utöver vokabulären finns det en annan aspekt där brittisk engelska skiljer sig från sin amerikanska kusin. En av egenheterna i brittisk engelska är mängden regionala accenter man hittar på denna relativt lilla ö. Det som är känt som the Queen’s English – du kan ha hört det om du följer den populära TV-serien The Crown – är bara en av dem. Eftersom engelskan utvecklades under ett och ett halvt årtusende i Storbritannien, är det skillnad mellan sättet den uttalas på platser som ligger relativt nära varandra – folk från Manchester, till exempel, låter inte som folk från Liverpool, även om det bara är 50 kilometer mellan städerna. Amerikanskt uttal, emellertid, är betydligt homogenare och det kan ofta vara svårt att lista ut varifrån någon kommer bara genom uttalet. De huvudsakliga skillnaderna hittar man mellan uttalen i norra, i mellersta och i södra delarna.
Vilken engelska är rätt för dig?
För den som lär sig engelska är valet att lära sig brittisk eller amerikansk engelska mycket mindre viktigt än valet var man ska studera. Om du, till exempel vill kunna kombinera en kurs i engelska med surfing, är Santa Monica klart bättre än södra London. Om du vill vara i en stad där historien lever i varje gathörn, då är London ett bättre val. Och så finns ju också Australien, Kanada, Indien, Irland, Nya Zeeland och Sydafrika, var och en med sin egen variant (ibland flera varianter) av engelska.
Vad mera är, om du inte har engelska som modersmål, kommer antagligen din engelska att vara framtidens engelska … fler människor talar idag engelska som sitt andra eller tredje språk än som sitt modersmål.
What do you think?